Flodpärlmussla – vad är det?

Flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) är en långlivad blötdjursart som lever på bottnen av strömmande vatten. Individer av arten kan bli över 120 år gamla, enligt vissa uppskattningar till och med 280 år gamla. Flodpärlmusslan kännetecknas av den njurliknande formen och den guld- eller mörkbruna färgen. Musslans ytskikt är ofta förvittrat, i synnerhet hos äldre individer. Flodpärlmusslan växer långsamt. En vuxen flodpärlmussla blir vanligen 10–15 cm lång och de största påträffade individerna är cirka 16–19 cm. Flodpärlmusslan lever endast i åar och bäckar med strömmande vatten. Flodpärlmusslan förväxlas ofta med allmän dammussla, som endast lever i sjöar. Det är lättast att känna igen flodpärlmusslan genom att dyka eller titta i en vattenkikare på musslans lamellartade andningsöppningar. Flodpärlmusslan har muskler, bland annat ett muskulöst ben samt muskler som behövs för att stänga skalet.

Flodpärlmusslan fridlystes i Finland som första ryggradslösa art år 1955. Med stöd av naturvårdslagen är det förbjudet att röra vid musslan eller tomma musselskal utan tillstånd av NTM-centralen. Enligt 75 § i naturvårdslagen är flodpärlmusslan hotad och den hör till de arter som med stöd av 77 § kräver särskilt skydd. Enligt naturvårdslagen är det förbjudet att förstöra eller försämra en förekomstplats som är viktig för att arten ska bevaras. Förbudet träder i kraft när NTM-centralen genom ett beslut har fastställt gränserna för förekomstplatsen och gett beslutet för kännedom till områdets ägare och innehavare. Flodpärlmusslan hör till arterna som har upptagits i bilaga II och V i EU:s habitatdirektiv. För att skydda dessa arter bör områden för särskilda skyddsåtgärder inrättas.

Spridning och livsmiljö

Flodpärlmusslan lever i ymnigt strömmande åar och bäckar, som är skuggiga, svala, rena och syrerika. Flodpärlmusslan är en känslig art som fordrar speciella levnadsförhållanden för att överleva. Arten behöver bland annat rent strömmande vatten, syrerik sand- eller grusbotten, som den kan gräva ner sig i, och en frisk örings- eller laxstam som värddjur. Vattnet måste också ha lämplig temperatur.

Flodpärlmusslan förekommer ännu i Finland i cirka 150 åar och bäckar, av vilka 90 % finns i Koillismaa och Lappland. I södra Finland söder om Uleåborg vet man att det finns flodpärlmussla i mindre än tio åar. Populationen av flodpärlmussla i Turkimusoja och Ruonanjoki i Birkaland är de enda populationerna som har konstaterats kunna föröka sig i södra Finland. 

Förökning

Flodpärlmusslan kan föröka sig endast om örings- eller laxstammen är tillräcklig i vattendraget. Andra fiskarters immunitet mot glochider hindrar flodpärlmusslan från att föröka sig med hjälp av dem. Unga öringar eller laxar passar vanligen som värdfisk för flodpärlmusslans glochider. När värdfisken blir äldre tros den utveckla immunitet mot larverna. Glochider har dock i viss mån påträffats i gälbladen på vuxna fiskar som vandrar upp i vattendraget för att leka.

Flodpärlmusslorna blir könsmogna när de är cirka 15–20 år. Efter det förökar de sig en gång per år i augusti–september. Hanen släpper ut sin sperma i vattnet, vilka når honans gälhålor med det filtrerade vattnet, efter vilket befruktningen av äggcellerna kan ske. Av de befruktade äggen utvecklas små, musselformade glochidlarver, som modermusslan pumpar ut i vattnet på hösten när vattnet blir svalare. Larverna fortsätter att utvecklas bara om de lyckas fästa sig vid en lämplig värdfisk, i gälbladen hos en öring eller en lax. Efter metamorfosen som sker under vintern lossnar den unga musslan från värdfisken och faller till åns botten. Om bottenförhållandena är gynnsamma för den lilla musslan, så lever den bland sanden/gruset några år medan den växer så att den blir cirka tre centimeter lång.

Flodpärlmusslans förökning (bild: Tussitaikurit Oy).

Flodpärlmusslans värdfisk 

Flodpärlmusslans värdfisk, öring och lax, kräver likt sina parasiter svalt, rent och syrerikt vatten. För att känna igen en öring och lax, måste man observera deras utseende och särdrag. Öringen har rikligt med prickar och stjärtskaftet är högt och jämntjockt. Hos en stor öring är stjärtfenan rak och nästan utan fåror. Laxen å sin sida är blankare och prickarna är koncentrerade till fiskkroppens främre del och ovanför sidolinjen. Stjärtskaftet är också slankare och på stjärten syns en tydlig skåra. Öringens utseende varierar mycket enligt livsmiljön och fiskens utvecklingsskede. Tidigare har man skiljt åt tre öringstyper: havsöring, insjööring och bäcköring, men nuförtiden klassificeras öringen som en enda art med variationer. I samma vattendrag kan vandrande och lokala individer leva tillsammans och olika varianter kan föröka sig med varandra om det inte finns vandringshinder. Det har även påvisats att en individ som har levt flera år i en bäck också kan vandra till havet eller en sjö och tvärtom. För att öringens livscykel ska fullföljas, krävs att det finns tillräckligt med förökningsområden i strömmande vattendrag, skyddade platser för individer av olika storlek samt områden där fiskarna kan övervintra.

Flodpärlmusslan lever ett för sin livscykel synnerligen viktigt parasitskede i värdfiskens gälar. Arten är dock en ofarlig parasit för värdfisken och den kan eventuellt också vara till nytta för den. Enligt den senaste forskningen kan glochiderna förbättra fiskens immunsystem och göra fiskens åldringsprocess långsammare.

Flodpärlmusslans hotgrad och miljöaspekter

Flodpärlmusslan anses vara en toppindikator, dvs. indikatorart, för ekosystemet. På grund av livscykelns känsliga inledningsskede lyckas artens förökning i praktiken endast i naturliga eller nästan naturliga åar, där det finns en tillräckligt tät örings- eller laxstam. En riklig och livskraftig population av flodpärlmussla avspeglar god vattenkvalitet och arten även producerar god vattenkvalitet. Ett livskraftigt bestånd av flodpärlmussla som förmår föröka sig är ett tecken på att ån är i naturtillstånd.

Stora förekomster av flodpärlmussla spelar en viktig roll när det gäller att rena åvattnet, eftersom flodpärlmusslorna tar upp näring från åvattnet samtidigt som de varje dygn filtrerar, och samtidigt renar, cirka 50 liter vatten. Flodpärlmusslan är en nyckelart, som upprätthåller verksamheten i det övriga ekosystemet. Om flodpärlmusslan försvinner ur artbeståndet, förändras verksamheten i hela ekosystemet. Exempelvis flodpärlmusslan själv äter bara en del av den filtrerade näringen och släpper ut resten på bottnen för insektlarver, som i sin tur blir föda för lax och öring. Flodpärlmusslan vänder dessutom upp och ner på bottnen och håller bottengruset syrerikt.

Tidigare förekom flodpärlmussla i nästan hela landet. Det finns många orsaker till flodpärlmusslans regression. Pärlfiske var ett allvarligt hot mot flodpärlmusslan innan arten fridlystes år 1955. Efter detta har flodpärlmusslan lidit av att livsmiljöerna har försämrats via exempelvis flottrensningar i åarna, vattenkraftsutbyggnad, förorenade och övergödda vatten samt myrmarks- och skogsdikningar som görs i avrinningsområdet och markbearbetningar som ökar partikelbelastningen. Artens framgång är också hotad om värdfisken minskar i antal eller fiskvandringen upp i åar där det finns musslor förhindras.